Buster

Min labrador Buster - en verklig vän och kompis. Utan honom skulle livet vara bra mycket tristare. Pigg och trevlig trots sina höga ålder. Blev 11 år i sommar. Han tar livet med en klackspark utom när det kommer en katt. Då blir det fart i benen.

Han älskar småbarn och vill gärna bekanta sig med dem. Andra hundar ser han på med upphöjd blick. Försök inte här. Jag är störst - bäst och vackrast. Bilar med släpkärra finns men jag tolererar dem inte. Med andra ord sagt är det jag som bestämmer. Husse tror att det är han som gör det. Men han vet inte allt som jag gör. Men han är faktiskt bra att ha. Ger mig mat och vatten - borstar pälsen - pratar med mig - kliar mig bakom öronen och på magen - ser till att jag får bada långt in på hösten - ger mig ben att gnaga på och går ut med mig. Men ibland låtsas jag klaga för att få lite mer uppmärksamhet.

Vi har det bra, jag och husse. Så jag passar honom och egentligen är det jag som går ut med honom. Husse fattar inte det men vad kan man begära av en människa. Inte har han gått på en skola för att lära sig vett och etikett. Men jag fick minnsan göra det. Det var bara en massa gnälliga människor där som inte alls förstod sig på oss hundar. Men... husse fick lära sig mycket så jag fann mig i det.

Buster genom sin husse
Nils Berghänel

Mina Små Grå Celler

Hur ser cellerna ut? Vad gör de egentligen? Hur ser de ut? Två frågor som inte är så lätta att svara på eller hur. Är det någon som kan besvara dem. Jag tror att vi människor står ganska frågande inför dessa frågor.

Ja vad gör de. Enkelt säger du. De producerar tankar som finns i vår hjärna. Hela tiden dagen lång kommer de. Även nattetid finns de kvar. Far runt hit och dit och ibland är det väl drömmar vi tänkler på då. Ja kanske det. Men det är elektriska impulser säger vi. En elektrisk impuls kan göra mycket men kan den tänka?

Men hur ser de ut? De där små grå cellerna. Är de grå eller har de någon färg. Jag minns tydligt en obehaglig händelse. En ung grabb kom ivägen för en lastbil. Hur jag såg hans hjärna utanför huvudet. Det märkliga är att jag inte kan minnas färgen. Kan det vara så att hjärnan själv eller något annat stängde av minnesbilden men bara till en del. Skulle jag inte komma ihåg färgen. Var det lite för otrevligt att komma ihåg färgen? Det kanske räckte med att minnas olyckan.

Jag tror inte att hjärnan kan stänga av sådana händelser av sig självt. Den måste finnas en Gud som gör det för att skona oss. Det är jag tacksam över.

Nils Berghänel