Att tänka på...

När du liksom alla andra av oss i skolan eller på en kurs får höra av en lärare avslutningsorden "detta är något ni ska tänka på" tänker vi att javisst, det skall jag göra. Det gör vi oftast också. Men på vilket vis tänker vi på det.

Ibland som läraren menar men däremellan på helt annat vis. Det skall jag tänka på. Punkt slut. Nu har jag gjort det. Jag är nöjd - jag har följt lärarens uppmaning. Har jag egentligen tänkt på det? Eller har min små grå cellers aktivitet tagit en annan riktning?

Det är nog så att på det här sättet fungerar det mycket ofta. Vår hjärnkapaticitet används till något helt annat än vad den borde syssla med. Vi har en enorm förmåga att lagra information i hjärnan men använder bara en bråkdel av den kunskapen.

Vad gör vi för att få fram information? Ofta tar vi en genväg via datorer. Vi ägnar mycket tid åt att leta efter det som redan finns lagrat i våra små grå celler. Vi tänker överhuvudtaget inte på att nästan allt ar vi redan inhämtat och lagrat i vår hjärna. Tala om resursslöseri.

Nils Berghänel

Är du svensk...

En sådan fråga. Klart att jag är. Jag har ett svenskt pass och ett svenskt medborgarskap. Medborgarskapet har jag papper på. Med underskrift av dåvarande kung Gustaf V samt riksmarskalken. Har du ett sådant papper?



Men... nu kommer frågan. Är jag svensk på grund av detta papper med en namnteckning och ett flott sigill. Inte vet jag men jag känner absolut ingenting när jag har det i handen och ser på Gustaf V namnteckning. Inte ens när jag kommer ihåg att jag som liten parvel fick en femöring av nu nämnde kung.



Kan jag uppleva tryggheten i att vara svensk. Ärligt talet blir svaret ett nej. Nu tänker du att jag är otacksam o.s.v. Här kommer du - ansöker om svenskt medborgarskap men känner ingenting. Du har kanske rätt men har du upplevt en annan kultur och ett annat medborgarskap?



Det är inte så lätt att tillhöra en eller fler kulturer. Min Små Grå Celler kan inte koppla ihop medborgarskap i ett land efter att varit medborgare i ett annat med flera kulturer och språk. Hur gör man när släktingar finns i tre olika nationer förutom den svenska? Språken kan vara en tillgång. Men nationaliteten. Vad gör man med den?



För mig har det blivit ett virrvarr. Jag vet inte vem jag är eller vilken kultur jag tillhör. Tankarna far hit och dit i en ökande hastighet och därmed en alltmer påträngande fråga. Vem är jag? Ingen kan förklara och ingen förstår. Med andra ord är jag inte någon alls.



Nils Berghänel

Att vara en vän

Att tänka på en vän är ett av de små grå cellernas uppgifter. Men hur sätts denna verksamhet igång? Det kan inte ske helt spontant av sig själv. Någon eller någonting måste sätta igång hela processen. Men den processen vet vi inget om.

Men stopp. Tankegångarna måste väl var fel nu. De där små elektriska impulserna vet du om och det är allt som behövs. Så måste det vara. Men jag tror att det mer än så.

Tänk dig en god vän. Den här vännen berättar om ett problem som hon/han har ställts inför. Det kan vara stort eller litet. Det kan gälla ett barn eller barnbarn. Ett verkligt stort problem som bygger på oron för personens hälsa eller fortsatta framtid. Du har aldrig sett din vän men ändå kommer tanken på problemet. Vad skall jag som vän göra. Hur kan jag hjälpa till.

Inte kan väl dessa tankar bara uppstå genom att "mina grå" får en elektrisk impuls. Jag anser att allting är betydligt större än så. Det måste finnas något som kan styra de elektriska impulserna och sätta igång tankeverksamheten. Här börjar något ske. Du tänker utifrån något helt annat. Antingen vi vill eller inte börjar vi ana något större än oss själva. Något som i förlängningen är blir Någon.

Nils Berghänel

Buster

Detta är Buster. En labrador av ädel härkomst. Egentligen döpt till Minnows Foxtrot men vem kan springa runt och ropa på honom med det namnet. Buster är betydligt lättare att säga.

Har haft honom sedan han var några månader gammal. Idag är han 11 år samt några månader. Alltså liksom husse en äldre gentleman som ser på omvärlden med ett upphöjt lugn.

Varför bry sig så mycket. Allt detta jäkt ute i världen. Inte blir man väl lyckligare av att följa med i den stress som finns runt omkring oss. Vi tar det med ro och avvaktar när vår tid kommer. Exempelvis att ta sig en siesta och iaktta vad det är för några
som kommer gående på vägar och småstigar. Kanske blir det ett litet besök av småtjejerna idag.

Men man kan aldrig veta om det kommer en katt. Då sätter Buster fart. Så lätt glömmer jag inte vad ni gjorde med mig i mina barndomsår. Ville bara hälsa och så hoppade du på mig. Rätt upp i ansiktet också.

Husse har börjat förstå mig nu. Men har blivit lite äldre också. Det sägs
att med åldern kommer förståndet. Det kanske är för mycket sagt men
mellan oss har en slags samhörighet uppstått genom åren. Dessutom orkar ingen av oss hålla på och fjanta oss alltför mycket. Men visst är det kul att hitta på en del ibland.

Buster gillar inte när det kommer bilar med släpkärror. De är verkligen ett otyg. För oväsen när släpet hoppar till. Dessutom opålitliga. När Buster var ca 8 månader blev han överfallen av ett släp bakom en bil. Men sedan dess är det Buster som överfaller dem.

Att bada är verkligen roligt. Men helst i saltvatten. Vill inte gå upp så
särskilt snabbt. Man måste passa när man har tillfälle.

Buster och hans husse

Nils Berghänel

Att tänka är bra - Att tänka för mycket är sämre

Visst är det bra att tänka. Var skulle annars alla bra idéer komma ifrån. Hur skulle datorn kunnat uppfinnas - alla läkemedel - all kunskap om inte de små grå cellerna varit aktiva. Vi lever idag i teknikens tidsålder sägs det. Det tar vi för givet.

Men är det verkligen så. Vilken tidsålder lever vi verkligen i. Den moderna människans säger du. Men om det stämmer vilken era levde då dina förfäder då i? Men det är självklart att de levde i den tidsålder de levde i.

Det accepterar jag inte. Den tidsålder de levde i var den moderna människans i deras tid. Vi kan inte leva i en förgången tid. Vi måste befinna oss i den tidsålder vi har runt omkring oss. I den rådande tidsåldern. Alltså den moderna.

Men att leva i den tidsåldern innebär att vi måste se framåt. Vi kan inte stå still och se på. Blicken och tanken måste vara riktat framöver mot nya mål. Nya uppfinningar och tankar skapar nya tidsepoker. Fram till den timma då allt tar slut.

Nils Berghänel

Mina Små Grå Celler

De där små cellerna är kanske inte i toppform men kan ändå få mig att tänka. Nåja ibland kan tankarna vara lite osammanhängande. Inte så att jag är virrig men det kan snurra till ibland när intrycken blir för många. Alltså har jag ingen superdator därinne.

Idag fick den en idé (igen). OS pågår och massmedia hänger på. Vilken reklam för värdlandet Kina. Titta så bra vi är - så medmänskliga vi är - vilka idrottsliga prestationer vi gör o.s.v. Men snälla ni. Ser ni inte propagandan och hur de mänskliga rättigheterna kränks. Att landets folk får flytta på sig och hur de ger efter - allt för propagandans skull så att värdlandet kan framstå i en ljus dager. Hör ni inte? Gråten och vittnesbörden från människorna. Ändå har vi upplevt liknande propaganda förr. Inte i Kina men alltifrån antiken till idag.

Hjärnan där våra små grå celler finns har en förmåga att glömma på gott och ont. Det vi vill glömma trängs undan. Alltså är det borta, det finns inte. Enkelt eller hur. Men tror du att en människa är lycklig genom att sopa undan.

Nils Berghänel

Mina små grå celler...

Det är så här det ser ut i min hjärna. Men ändå inte. Har man varit utsatt för en stroke tre gånger ser det lite annorlunda ut. Men det kan jag inte visa. Att se in i sin hjärna kan man inte. Inte ens med hjälp av de små grå hjärncellerna.

Däremot kan man känna eller se vad en stroke gjort. Du har inte full känsel eller också kan du vara förlamad helt eller delvis. Du kan förlora talförmågan eller sluddra när du skall säga något. Du kan få epilepsi eller andra biverkningar. Visst låter det väl obehagligt?

En helt vanlig dag på mitt kontor. Tappade min penna och skulle ta upp den. Såg att jag greppade om den för fortsätta arbetet. Men den låg på golvet igen. Sedan blev det en aning värre.Tog en ny penna men kände mig en aning konstig på ett sätt som inte går att förklara. Började tappa känsel i den högra sidan. Kunde inte skriva riktigt. Efter en stund såg det ut som om ett litet barn hade klottrat. Ville hem men inväntade arbetstidens slut. Har man uppgifter att sköta så gör man det enligt den uppfostran jag fått.

Efter några dagar utan förbättring åkte jag till sjukhus. Remiss och inläggning. Undersökningar - sjukgymnastik - fler undersökningar och slutligen hemfärd. Sjukgymnastik hemma. Inte skulle jag sitta i rullstol vid så unga år. Slapp det men hade svårt att hålla mig borta från arbetet. Halvtid och fler undersökningar. Fortsatte som vanligt med arbete.

Bättre än så är fungerar inte hjärncellerna. Åtminstone inte mina. När det var för sent insåg jag allvaret och började tänka lite mer på min kropp. Vad den tål och inte tål. Men denna händelse fick mig att inse vikten av att leva lugnare och inse att jag en gång fått kroppen av Gud. Den var inte min utan Hans. Jag hade den till låns.

Nils Berghänel

Buster

Min labrador Buster - en verklig vän och kompis. Utan honom skulle livet vara bra mycket tristare. Pigg och trevlig trots sina höga ålder. Blev 11 år i sommar. Han tar livet med en klackspark utom när det kommer en katt. Då blir det fart i benen.

Han älskar småbarn och vill gärna bekanta sig med dem. Andra hundar ser han på med upphöjd blick. Försök inte här. Jag är störst - bäst och vackrast. Bilar med släpkärra finns men jag tolererar dem inte. Med andra ord sagt är det jag som bestämmer. Husse tror att det är han som gör det. Men han vet inte allt som jag gör. Men han är faktiskt bra att ha. Ger mig mat och vatten - borstar pälsen - pratar med mig - kliar mig bakom öronen och på magen - ser till att jag får bada långt in på hösten - ger mig ben att gnaga på och går ut med mig. Men ibland låtsas jag klaga för att få lite mer uppmärksamhet.

Vi har det bra, jag och husse. Så jag passar honom och egentligen är det jag som går ut med honom. Husse fattar inte det men vad kan man begära av en människa. Inte har han gått på en skola för att lära sig vett och etikett. Men jag fick minnsan göra det. Det var bara en massa gnälliga människor där som inte alls förstod sig på oss hundar. Men... husse fick lära sig mycket så jag fann mig i det.

Buster genom sin husse
Nils Berghänel

Mina Små Grå Celler

Hur ser cellerna ut? Vad gör de egentligen? Hur ser de ut? Två frågor som inte är så lätta att svara på eller hur. Är det någon som kan besvara dem. Jag tror att vi människor står ganska frågande inför dessa frågor.

Ja vad gör de. Enkelt säger du. De producerar tankar som finns i vår hjärna. Hela tiden dagen lång kommer de. Även nattetid finns de kvar. Far runt hit och dit och ibland är det väl drömmar vi tänkler på då. Ja kanske det. Men det är elektriska impulser säger vi. En elektrisk impuls kan göra mycket men kan den tänka?

Men hur ser de ut? De där små grå cellerna. Är de grå eller har de någon färg. Jag minns tydligt en obehaglig händelse. En ung grabb kom ivägen för en lastbil. Hur jag såg hans hjärna utanför huvudet. Det märkliga är att jag inte kan minnas färgen. Kan det vara så att hjärnan själv eller något annat stängde av minnesbilden men bara till en del. Skulle jag inte komma ihåg färgen. Var det lite för otrevligt att komma ihåg färgen? Det kanske räckte med att minnas olyckan.

Jag tror inte att hjärnan kan stänga av sådana händelser av sig självt. Den måste finnas en Gud som gör det för att skona oss. Det är jag tacksam över.

Nils Berghänel

Mina Små grå Celler

Idag har det verkligen rört till ordentligt. Mina tankar har växlat av och an från det ena till det andra området. Det kan nästan liknas vid en fors eller ett vattenfall. Vist är det underligt hur de kommer och far för att sedan glömmas bort. Ibland återvänder de men många försvinner för gott. Eller är det vi som inte klarar av hjärnans komplicerade värld? Vi får en så stor mängd information att vi inte klarar av att hantera det.

Idag var jag hos tandhygienisten och tandläkaren. Det var enbart lite tandsten som behövde avlägsnas. Inga andra ingrepp. Men kostnaden blev ändå lite över 800 SEK. Hur kunde det bli den summan? Hade fått allt förklarat för mig innan med den nya tandvårdsreformen men jag fattade ändå inte hur det kunde bli den kostnaden.

Tankarna tog en helt annan väg. Vad får en person att välja dessa yrken Jag menar... att stå och rota i andra människors munnar dagen ut. De flesta av oss borstar väl tänderna extra noga inför ett besök hos tandläkaren. Men hur är det när det behövs mycket åtgärder. Är munhygienen inte den bästa hur är det då. Är det ett trevligt yrke då? Eller inser man att yrkesvalet var fel.

När färden mot hemmet insåg jag en sak. Bli snällare mot dina tänder... och be din Skapare om att påminna dig om detta. Inte enbart idag utan alla dagar.

Nils Berghänel

Mina Små grå Celler

fungerar också idag vilken är en underbar känsla. Att jag har mitt förstånd kvar. Så här långt under denna dag har allt varit sig likt. Men ropa inte hej innan du kommit över bäcken. Det kan sluta illa.

Var ute på en promenad med Buster, min labrador. Vi skulle ta ett mindre skutt över bäcken. Buster klarade av det galant men jag upptäckte att det var väldigt mycket vatten omkring mig. Marken runt bäcken rasade och rasade. Det tog rätt många minuter att komma upp på torr och fast mark. Men då kom tankarna farande.

Tänk om... ja det kan man fundera över. Ännu mer blålera.Vad hade då hänt med den ganle mannen? Hade han ... jag klarat av det hela. Lite djupare i bäcken. Visst hade mycket kunna hända men det klarade sig. Jag fick förstås gå hem blöt och lerig. Men vad gjorde det. Jag hade bara några blöta och leriga kläder och stövlar på mig. Ett och annat blåmärke men sådana försvinner.

Nog hade jag anledning att fundera. På vilket sätt klarade jag mig eller vad det någon eller något som hjälpte till? Dumma tankar tänker du men den gamle gick hem och tackade sin Skapare för all hjälp. Även den gamles skyddsänglar fick mottaga en hyllning.

Nils Berghänel

De kan åstadkomma mycket

Men... Det är inte alltid det blir resultat. Inte ikväll men kanske imorgon. Alltid något att hoppas på. Man kan aldrig veta om det blir någon morgondag. Men hoppet lever och frodas i dem. De små grå alltså.

Men ikväll... nja det är det väl lite sämre ställt med. Har till och med svårt med att få fram några vettiga resultat om hur detta skall utvecklas. Mina små grå kanske slutar producera några sammanhängande tankar. De kanske lever ett eget liv utan kontroll. Jag kanske hamnar i en egen värld där ni kära läsare inte finns. Jag lever ett liv på en öde planet och ni på en annan.

Men varför skall det bli så? Ett enda skäl. Tja, inet vet men jag kanske vaknar och är okontaktbar. Hel utom förmåga att förstå eller att röra mig. Inga egna tankar.

Det kanske är bäst att be sin aftonbön. Att be om hjälp och att få lite insikt om vad livet är för något - varför vi fått det - av Vem och till vad.

Nils Berghänel