De fungerar

Mina små grå celler kommer alltid att minnas men med stor saknad. Saknaden efter en vän som för mig betydde så mycket. En vän som anförtrodde sig åt mig och som jag kunde delge allt. En vän som förstod och gav mig goda råd. En vän som betyder allt för mig och som jag var beredd att ge allt.

Den vännen finns nu bara som ett minne. Ett minne som skimrar men som nu väljer sin väg. Den vägen som många väljer för att komma undan. Det är väl den lättaste vägen. Att bara gå förbi. Att låtsas att allt är normalt.


Men varför? Bara för att jag nu behöver gå med en vit käpp? Är jag inte samma person? Frånsett sämre syn förstås. Men jag kan tala - gå - ge svar på frågor. Försök tänka in dig i mitt ställe. Blunda med ett öga. Håll något framför det andra som tillåter dig att se men suddigt. Är du inte samma människa ändå. Sitter ditt jag i synen eller i ditt hjärta?