SLUTET

Nu är det snart slut på det här året. Har vi lärt oss någonting av det här året eller av de föregående åren? Inte mycket . Det som vi kan säga är att det verkar bli sämre ställt med moral och vänlighet. Vi tycks göra vad som faller oss in utan några tankar på vem vi skadar. Visst gäller det även mig.

Skulle vi kunna försöka att åtminstone inte uppföra oss sämre än vanligt under de sista av det här årets dagar. Att försöka fortsätta med det under hela år 2009? Jag skall försöka men vågar du hänga med.

Nils Berghänel

Nyheter

Det har hänt en del sedan sist. Bland annat ett skådespel av rang via ett åskväder. Det var nästan inget uppehåll mellan blixtarna och knallarna hördes rejält. Särskilt när blixten slog ned tre gånger på slätten utanför vardagsrummet. Fantastiskt skådespel. Mindre trevligt var strömavbrottet på kvällen. Inget kaffe när jag ville ha det.

Buster kom och ställde sig vid fönstren för att beskåda det hela. Du läser rätt. Han bryr sig inte om att det dånar och smäller. Men skådespelet med blixtar vill han se på. Skönt att han varken är skotträdd eller åskrädd.

Jag har också tagit mig en tur till Syncentralen igen. Rättare sagt blev jag kallad dit för ytterligare utredning. Fick ytterligare påfyllning med hjälpmedel. Glasögon för att kunna hantera datorn. Fiffiga grejor. Vanliga glasögon och bakom glasen förstoringsglas som är flyttbara via en liten ratt på skalmen. Dessutom ett kraftigt förstoringsglas med belysning. Ytterligare hjälpmedel kommer. För de av er som är intresserade berättar jag senare.

Nu vet jag vad jag betalat skatt till under alla år. Hjälpmedel (gratis) som jag skulle använda när jag behövde dem. Allt är inte av ondo i vår värld.

Nils Berghänel

Jag och min käpp

Då är jag på träningstur igen - jag och min käpp. Buster är med förstås (det är min labrador). Som vanligt ute och promenerar oavsett väderleken. Det är en av fördelarna/nackdelarna med att ha en hund. Varmt - kallt eller lagom temperaturmässigt har ingen betydelse. Regn blåst eller snö? Ut skall vi.

Men min käpp? Den är vitlackerad för att synas bra. Dessutom har den några reflexer. Med andra ord sagt. Jag är synskadad. Har nyligen varit tvungen att skaffa hjälp via den vitmålade käppen eller det vita känselspröet som jag börjat kalla den.

Känselspröet har blivit en livlina och ett hjälpmedel för att vistas ute bland "vanliga" människor. Helt otroligt vilken hänsyn de flesta av mina medmänniskor besitter. Det märkte jag aldrig förr. De flyttar på sig. Bilister är ute på mötande körbana. Bussar likaså. Tack allesammans.

Jag skall i gengäld gå försiktigt och inte störtrusa ut i trafiken. Ni visar hänsyn och jag återgäldar den. Vi samsas och kommer överens. Skulle vi kunna översätta detta till att gälla även ej synskadade mönniskor? Tack för det.

Nils Berghänel

Avslöjad?

Javisst har jag avslöjat mig själv. Läs föregående inlägg så ser du vad jag menar. Jag har kastat sten i ett glashus.

Sanningen är att jag är ensam. Så mycket att jag lägger ut mig på en blogg. Det kan tyckas märkligt att jag kastar föremål i andra människors blogginlägg utan att säga något om mitt ego. Men varför inte? Då kan jag avslöja sanningen om mig själv.

Ensamhet är svårt. Mycket svårt och ibland outhärdligt. Särskilt om man ser att den person man mest litade på bara försvinner utan att ge en förklaring. Då blir man verkligt ensam.

Nils Berghänel

De rör sig fritt

Tankarna rör sig fritt och i rasande fart. Innan du är klar med din tankegång är dina små grå hjärnceller redan inne på nästa tankegång och även den som kommer därefter. Hinner vi med? Det är nog lite si och så med det.

Vi har vant oss med hjälpmedel. Penna och papper och före det något annat som kan var till hjälp. Nu har nästan var man/kvinna en dator och använder den nästan varje dag. Vi skriver mail och brev till varandra - använder datorn till att lagra information - utföra avancerade matematiska problemlösningar - lagra recept - läsa tidningar och mycket mera. Exempelvis kan vi blogga.

Visst kan bloggandet vara trevligt. Men det avslöjar ofta en sanning om oss själva. Vi är så ensamma att vi skriver ned våra tankar och sänder ut dem i cyberrymden med förhoppning om att någon skall svara på vårt anrop. Det är verklig ensamhet.

Nils Berghänel

De fungerar

Mina små grå celler kommer alltid att minnas men med stor saknad. Saknaden efter en vän som för mig betydde så mycket. En vän som anförtrodde sig åt mig och som jag kunde delge allt. En vän som förstod och gav mig goda råd. En vän som betyder allt för mig och som jag var beredd att ge allt.

Den vännen finns nu bara som ett minne. Ett minne som skimrar men som nu väljer sin väg. Den vägen som många väljer för att komma undan. Det är väl den lättaste vägen. Att bara gå förbi. Att låtsas att allt är normalt.


Men varför? Bara för att jag nu behöver gå med en vit käpp? Är jag inte samma person? Frånsett sämre syn förstås. Men jag kan tala - gå - ge svar på frågor. Försök tänka in dig i mitt ställe. Blunda med ett öga. Håll något framför det andra som tillåter dig att se men suddigt. Är du inte samma människa ändå. Sitter ditt jag i synen eller i ditt hjärta?

Att tänka på...

När du liksom alla andra av oss i skolan eller på en kurs får höra av en lärare avslutningsorden "detta är något ni ska tänka på" tänker vi att javisst, det skall jag göra. Det gör vi oftast också. Men på vilket vis tänker vi på det.

Ibland som läraren menar men däremellan på helt annat vis. Det skall jag tänka på. Punkt slut. Nu har jag gjort det. Jag är nöjd - jag har följt lärarens uppmaning. Har jag egentligen tänkt på det? Eller har min små grå cellers aktivitet tagit en annan riktning?

Det är nog så att på det här sättet fungerar det mycket ofta. Vår hjärnkapaticitet används till något helt annat än vad den borde syssla med. Vi har en enorm förmåga att lagra information i hjärnan men använder bara en bråkdel av den kunskapen.

Vad gör vi för att få fram information? Ofta tar vi en genväg via datorer. Vi ägnar mycket tid åt att leta efter det som redan finns lagrat i våra små grå celler. Vi tänker överhuvudtaget inte på att nästan allt ar vi redan inhämtat och lagrat i vår hjärna. Tala om resursslöseri.

Nils Berghänel