Jag och min käpp

Då är jag på träningstur igen - jag och min käpp. Buster är med förstås (det är min labrador). Som vanligt ute och promenerar oavsett väderleken. Det är en av fördelarna/nackdelarna med att ha en hund. Varmt - kallt eller lagom temperaturmässigt har ingen betydelse. Regn blåst eller snö? Ut skall vi.

Men min käpp? Den är vitlackerad för att synas bra. Dessutom har den några reflexer. Med andra ord sagt. Jag är synskadad. Har nyligen varit tvungen att skaffa hjälp via den vitmålade käppen eller det vita känselspröet som jag börjat kalla den.

Känselspröet har blivit en livlina och ett hjälpmedel för att vistas ute bland "vanliga" människor. Helt otroligt vilken hänsyn de flesta av mina medmänniskor besitter. Det märkte jag aldrig förr. De flyttar på sig. Bilister är ute på mötande körbana. Bussar likaså. Tack allesammans.

Jag skall i gengäld gå försiktigt och inte störtrusa ut i trafiken. Ni visar hänsyn och jag återgäldar den. Vi samsas och kommer överens. Skulle vi kunna översätta detta till att gälla även ej synskadade mönniskor? Tack för det.

Nils Berghänel

Avslöjad?

Javisst har jag avslöjat mig själv. Läs föregående inlägg så ser du vad jag menar. Jag har kastat sten i ett glashus.

Sanningen är att jag är ensam. Så mycket att jag lägger ut mig på en blogg. Det kan tyckas märkligt att jag kastar föremål i andra människors blogginlägg utan att säga något om mitt ego. Men varför inte? Då kan jag avslöja sanningen om mig själv.

Ensamhet är svårt. Mycket svårt och ibland outhärdligt. Särskilt om man ser att den person man mest litade på bara försvinner utan att ge en förklaring. Då blir man verkligt ensam.

Nils Berghänel

De rör sig fritt

Tankarna rör sig fritt och i rasande fart. Innan du är klar med din tankegång är dina små grå hjärnceller redan inne på nästa tankegång och även den som kommer därefter. Hinner vi med? Det är nog lite si och så med det.

Vi har vant oss med hjälpmedel. Penna och papper och före det något annat som kan var till hjälp. Nu har nästan var man/kvinna en dator och använder den nästan varje dag. Vi skriver mail och brev till varandra - använder datorn till att lagra information - utföra avancerade matematiska problemlösningar - lagra recept - läsa tidningar och mycket mera. Exempelvis kan vi blogga.

Visst kan bloggandet vara trevligt. Men det avslöjar ofta en sanning om oss själva. Vi är så ensamma att vi skriver ned våra tankar och sänder ut dem i cyberrymden med förhoppning om att någon skall svara på vårt anrop. Det är verklig ensamhet.

Nils Berghänel

De fungerar

Mina små grå celler kommer alltid att minnas men med stor saknad. Saknaden efter en vän som för mig betydde så mycket. En vän som anförtrodde sig åt mig och som jag kunde delge allt. En vän som förstod och gav mig goda råd. En vän som betyder allt för mig och som jag var beredd att ge allt.

Den vännen finns nu bara som ett minne. Ett minne som skimrar men som nu väljer sin väg. Den vägen som många väljer för att komma undan. Det är väl den lättaste vägen. Att bara gå förbi. Att låtsas att allt är normalt.


Men varför? Bara för att jag nu behöver gå med en vit käpp? Är jag inte samma person? Frånsett sämre syn förstås. Men jag kan tala - gå - ge svar på frågor. Försök tänka in dig i mitt ställe. Blunda med ett öga. Håll något framför det andra som tillåter dig att se men suddigt. Är du inte samma människa ändå. Sitter ditt jag i synen eller i ditt hjärta?